I februarimånad har medlemmarna i Bookloose tagit sig an och njutit av Sara Stridsbergs debutroman Happy Sally. I en perfekt avvägning berättar Stridsberg tre parallella historier; den om kanalsimmerskan Sally Bauer, den olyckliga Ellen vars dröm är att uppnå det Sally gjorde, och slutligen Ellens dotter som också bitvis är bokens berättarröst. Som läsare slängs man mellan de olika historierna, men genom att använda delvis olika berättarstilar, som en slags kod för vilken historia som berättas, känner man sig som läsare aldrig bortkollrad. När man förstår koden litar man fullt på Saras timing och balans mellan berättelserna.
Någon liknade boken vid Stephen Daldrys film Timmarna och jämförelsen känns inte främmande. Tre kvinnoöden under olika tidsperioder, berättat med en slående estetik. Stridsbergs språk är i vissa passager otroligt poetiskt med korthuggna meningar och kraftfulla återkommande ord; skrikfågeln, drakbarnen och önskestjärnan ger en mystisk underton till berättelsen.
Vad är det så som berör så med denna historia? För några av oss var det beskrivningen av den oerhörda strävan att nå ett mål oavsett konsekvenser. För andra var det Ellens ångest som endast kunde lindras genom simtag i svart vatten. För ytterligare några var det den välbeskrivna hatkärleken mellan två syskon (Ellens barn) utelämnade med surrande flugor på ett stiltje hav. För ytterligare andra var det dotterns stilla önskan om moderns misslyckande vid ett stjärnfall. Oavsett vad, var vi alla överens om att detta är en bok som berör. Happy Sally är värd att läsas! Både en och två gånger.
